Hej, idag tänkte jag snacka om att ha skilda föräldar. Jag har ju själv det sen 2 år tillbaka ungefär. 

 

När mina föräldrar skilde sig eller berättade att dom skulle göra det jag helt förtvivlad, på riktigt. Jag visste inte vad jag skulle göra, mina föräldrar skulle ju inte bo tillsammans längre. Hela mitt liv kändes fel på något sätt. Nästan alla mina vänner hade föräldrar som bodde tillsamans. Jag tänkte ofta "varför just jag" "varför ska jag behöva leva med detta?"

 

Dom bråkade nästan aldrig, så jag har aldrig riktigt förstått varför dom igentligen gjorde som dom gjorde. Nu i efterhand förstår jag varför.

När dom berättade det fick jag en chock, kommer fortfarande ihåg allt i minsta detalj, allt! Hur dom sa det, var vi var när dom sa det, min och idas reaktion, mamma och pappas reaktion.

 

Jag kommer ihåg att allt var jobbigt den första tiden, alla skulle fråga så mycket och jag ville bara glömma det, allt fortsatte och jag grät rätt ofta till sömns. 

 

Efter ett tag började jag tänka annurlunda, jag fattade nog mer. Om mina föräldrar inte hade skilt sig hade allt varit på ett annat sätt, vi kanske skulle få höra mycket bråk och så. Nu har både mamma och pappa träffat nya och dom trivs jag jättebra tillsamamns med. Jag har fått lite nya syskon och det är sjukt kul. Man får lixom två släkter i ett. Mer människor som tycker om det du gör och bryr sig om en. 

 

Så till alla som är skilsmässobarn som jag.. Tänk posetivt, du får gråta och vara både arg och ledsen men i slutändan leder valet ändå till något bra. Prata om det med någon som du litar på och som förstår dig, det brukar alltid kännas lättare och bättre, det behöver inte vara din förälder dom är ofta svårare att sncka om just detta ämnet, tycker jag.

En viktig sak som du alltid måste tänka på. Du har inte gjort något fel för att dom skilde sig, det är deras val och det är inget just DU kan ändra på. Du har ingenting med det valet att göra. Tyvärr hamnar barnen i klämm och det är jobbigt när det händer saker som man inte vill ska hända.